Sophögen

by Håkan Sandell

När du berättar för mig om åren i Alaska,

om tiden hos en indianstam som du hade,

så känner jag ett spår av den gamla entusiasmen

inför världens ursprung och begynnelse.

Man hade “allt” vad tänkas kan av senaste

modellen platteve och hushållsapparater.

Men när det kom till sanitet, gick hela stammen

med sitt tarv till kökkenmöddingen mitt ibland

byns ringanlagda hus; man stack rumpan fram

mot sopbergets runda brant. Det gick väl an

om höst och vår men om vintrarna så stank

en arktisk köld i skinnet, och somrarna de stank

på ljusa kvällar som lockat all traktens population

azurblå och grönt metallfärgade flugor

till ljuset av din mjukt utputande vita lampa.

Förlåt mig, kära, det är bara det att jag ser

det framför mig, din röda mun och naglarna

som elva färgpunkter i ljushavets abstraktion.

I motljus, sophögen glittrande av flaskglas,

med utstickande ben som inte klarats losslitas

av hundarna, likt harnesk-hornen på en drake

som slumrat under de avverkade skogarna.

Den skälver, suckar till av utandning och afton.

En orm, en varelse, som drömmer halvvaken,

de gröna ögonen av flaskbottnarnas glas

och kropp av plast och bildelar och djurkadaver.

Här strandar laxskörden, och kanske musselskal,

om inte bara kyckling nuggets från guldgruvan

av det allenarådande systemets globala

koncernföretag, här som de sista indianerna

såg kabelteve och drack öl, men vad vet jag.

Bara sophögen har jag egen erfaring av,

och inte av kanoter längs med Stilla Havet

som uppdragna har fyllts av sommardagens

knappt märkbart avtagande ljus som kvällsglittrar.

Den upptornade sophögen i det platta landskapet,

som rundas, välvs, längs med ett kupat kustavsnitt.

Det tycks mig spännas ut, med meredianerna

från pol till antipod; på toppen av världen

från vit kalott till mörkblå kust, under luftig sfär.

Ditt skimrande klot, Världsherre, nu lyser jorden

och sophögen, hör hur den vinliknande jäser

i härlighet, ett välstånd med kurs mot himlaporten.

Den glänser: skrot, metall, och ben med muskelvävnad

av mikrochipsens ådernät längs kretsplattor.

Vår världs rika sopor, Herre, här till din ära.

Med kärnans industriskrot och mjukdelarna över,

organiskt komposterade med rök och utdunstning

från sophögen som välver sig likt globen kröker

längs med ett rundat Stilla Havets kant och tunga.

De skuggningar som böljar över bergssluttningar

i eftermiddagssol passerar havet och högen

med färg- och formväxlingar som om lovsjungna.

En sophög i en ödemark, som skimrar än

av barrskogs fosforsgröna tak och havets chromblå,

en trakt där skymningsljuset förfinat nerslungats

med ängelns fall till skarpt markerad avstjälpning.

Ett Sion av förruttnelse och av myllrande liv,

en brokig mångfald men tilldömd sitt förtvinande.

En plats där man ser hela himlen, kant till kant,

friskt kylig, och vidsträckt uppfattar var diamantslipad

detalj av klotets dygn som skyndar vidare.

Vad kan jag kalla dig, dystra hög, som tindrar när

en stråle faller där du framvisar dig så nersölad

som här i frän odör, med vår bestämmelse förfelad.

Du drömmer förgäves om kokongens frigörelse,

för vilket högre syfte och mening fortlevande,

med bara spasmerna i bestånd av uppståndelsen

i innandömets jäsning, och endast seende

med dessa insektsvärmarnas facettögon

på mygg och spyflugor i molnform, cirklande

omkring dig i solnedgång som varar hela dygnet.

Snart midsommar, högst upp på blå meredianer

vill även så en tarvlig sophög bli välsignad.

Från lägsta nivå sträcker den sig uppåt, Herre,

till sista andetag lovprisande Din skapelse.

The Trash Pile

by Håkan Sandell

When you tell stories from the years spent in Alaska,

about that sojourn with an Indian tribe you had,

I feel a fraction of my old enthusiasm

for the aboriginal and primeval coming back.

It seems that they had everything a man could ask for:

the most advanced appliances, the latest flat screens.

but as for sanitation…The whole tribe would track

out to the midden situated out in back,

the houses round it in a ring, and stick their asses

out at the pile’s round slope; it wasn’t all that bad

in fall and spring, but the cold stung you like small daggers

in winter and in summer the stench made you gag,

on bright nights that lured the whole local population

of beryl-blue and beer-bottle-glass green metallic

flies to the light of your softly bulbous white lamp.

Forgive me, love, it’s just that I can actually see it

before me, your red lips and nails eleven fast points

of color in that oceanic light’s abstraction.

Backlit, the trash heap glittering with its bottle glass,

with bones the dogs as yet can’t wrench loose sticking out

as if they were the armored horns of a great dragon

that has been slumbering beneath the logged-out forests.

It sighs with exhalations and evening, spasms passing

through it. A wyrm, a tragic creature dreaming half

awake, its green eyes made of bottle-bottoms’ glass,

its body of plastic, car parts, animal cadavers.

The salmon harvest strands here, and mussel shells, perhaps,

if not just chicken nuggets from a gold mine run

by our all-powerful, global conglomerate or one

of its subsidiaries—as here the last Indians

watched cable and drank beer. Though when it comes to that,

all I have actual experience of is the trash pile,

not the canoes by the Pacific Ocean, dragged

up at day’s end and filled with summer daylight practically

undiminished when as evening light it gleams.

The trash pile towers over the surrounding flatlands

following a curved stretch of coastline, and it seems

to me to stretch along with the meridians

from Pole to antipode, at the world’s top from white

calotte to dark blue coast, under an airy sphere.

Your shimmering orb, Lord of this world: Now the earth shines,

and the trash pile, listen how it ferments like wine,

in glory, welfare bound for the celestial port.

It shines: scrap, metal, and bones with muscle fibers

of microchips’ spider veins along the circuit boards.

Our world’s luxurious trash, Lord, to your honor here:

the core industrial waste, soft parts on the outside,

organically composted, smoke and vapors hung

above the trash pile, arching like the planet curves

along the bends of the Pacific’s edge and tongue.

The shadings billowing across the mountain slopes

in late light pass the ocean and the pile, shifting

form and color as if their praises were being sung.

A trash heap in a wasteland, shimmering still

with the pine forests’ phosphor green and sea’s chrome blue,

a tract where evening light is delicately flung

down with the angel to this demarcated dump.

A Zion both of swarming life and of decay,

a motley multiplicity doomed to waste away.

A place where you can see the whole sky at one time,

briskly chill, and widely eye each diamond cut

detail of the globe’s day that hurries on its way.

What can I call you, dismal pile, who sparkle when

a ray of light falls where you show yourself as soiled

as here, in this stench, all our expectations spoiled.

You dream in vain of the cocoon’s emancipation,

for what higher purpose and meaning continuing to live,

with only spasms standing in for the resurrection

deep in the interior’s seething fermentation,

and seeing only with swarms of compound insect eyes

mosquitos and bluebottles in cloud formation circling

around you in a dusk that lasts the whole night through.

Midsummer soon and far up in the blue meridians

A sordid trash pile craves a benediction, too.

Up from the lowest level it perpetually stretches,

Lord, and it lauds unto its last breath your creation.

translated from Swedish by Bill Coyle
more>>