cows with one horn, one tail,
one leg, one eye, one teat.

Two poems by the Ukrainian poet Vasyl Holoborodko, translated by Svetlana Lavochkina

Vasyl Holoborodko

Svetlana Lavochkina

Translator’s note: 

Ukrainian poetry is often a riddle to foreign readers. It has a strong insider appeal, full of obscure heroes, historical, cultural, and political allusions. Two years ago, I was asked to prepare a selection of Ukrainian poetry for a generational anthology featuring authors born after World War II. For weeks, I tried to find poems that might speak to an international audience, but what I found seemed too dependent on allusion and rhyme until I came across Vasyl Holoborodko’s magical blank verse. An apartment in need of tidying up, a broken motor bike, first love, a conversation with a village neighbor – universal topics, unpretentious diction – yet each of the poems is deeply rooted in Ukrainian ethos.

In 1999, Holoborodko became Laureate of the National Shevchenko Award, the highest Ukrainian literary distinction, and his poems are taught in schools. Still, he leads a hermit’s life in provincial Luhansk. It was impossible to find any personal contact info; he’s notorious for his “complexity of character” and his “reticence.” So how then was I supposed to contact this poet to secure his permission to translate?

I devised an ingenious trick. I called the Mayor of Luhansk’s office. “I’m the Editor in Chief of the American anthology Such and Such,” I lied to his secretary in a solemn voice. My introduction sounded impressive enough for her to put me through to the Mayor, who then gave me Vasyl’s address and telephone number. I called the poet after an hour’s hesitation.

We had a long, cordial conversation. I experienced nothing of the reticence I was warned about and which, taking his dramatic biography into account, Vasyl has every reason for. “I love words,” he told me, “and mine are not fiery – they teem with bees and butterflies.”

Later Vasyl sent me his newest work, which were a pleasure to translate. Some of those poems are presented. In the unglamorous rural setting of his poems everyday things are distilled into their divine essences.

–Svetlana Lavochkina

Хатка на одну людину

by Vasyl Holoborodko

У цьому селі

у кожній хатці – невеличкій хаті –

– готельному номері на одну особу –

– шпаківні на одного шпака –

– вулику на одну бджолу –

живуть по одному:

не тільки старі, родичі яких давно повмирали,

або з’їхали кудись у світи із села,

а й молоді – різного віку –

жінки й чоловіки, дівчата й парубки та й діти.

 

У цьому селі

вранці – від кожної хатки –

виганяють на пасовище корову

з одним рогом,

з одним хвостом,

з однією ногою,

з одним оком,

з однією дійкою.

 

У цьому селі

виходить – із невеликої хатки –

самотній чоловік,

іде по сусідах,

щоб скластися з кимось по гривні

та хоч пляшку купити,

та розпити разом,

але він ніколи нікого не знаходить,

тому наодинці повертається

до своєї хатки – невеликої хати,

а через деякий час із іншої хатки

виходить інший самотній чоловік

з тією ж метою – зустрітися з кимось –

але й цей чоловік нікого не знаходить:

ніколи ніде нікого не зустрічає.

 

(Епіфанія: не знайти з ким випити –

символ за ознакою: залишитися в самоті,

і далі перебувати самому, ірреальна можливість

спілкування, проблематична для мешканців

маленьких хаток і реальна можливість,

яку усвідомлює автор).

A Hut For One

by Vasyl Holoborodko

In this village

In every hut – a small hut –

– a single hotel room –

– a nesting box for one starling –

– a hive for one bee –

there live, one of each:

not only the old people whose families died long ago

or moved away into the wide world,

but also young ones – of different ages –

men and women, lassies and lads, and children.

 

In this village

in the morning – from every hut –

they drive out cows to graze –

cows with one horn,

one tail,

one leg,

one eye,

one teat.

 

In this village

a lonely man

comes out of a little hut –

knocking at his neighbors’ doors

to stack up a grivnya with someone

and buy one bottle of liquor

to drink together;

but he finds no one,

and returns home alone

to his hut –

a small hut,

and a little later another lonely man

leaves another hut

with the same purpose –

to meet someone –

but this man finds no one:

never, nowhere, no one does he ever meet.

(Epiphany: to find no one to drink with

is a symbol, by definition, of being lonely

and remaining lonely; unreal opportunity

of communication, problematic

for the dwellers of small huts – and a real opportunity

of which the author himself is aware.)

translated from Ukrainian by Svetlana Lavochkina
more>>

Поштовий голуб

by Vasyl Holoborodko

Кучанин, після багатьох років,

під час випадкової зустрічі зі мною,

став розповідати про своїх голубів

(став жаліти своїх голубів)

(Епіфанія: голуб – символ за ознакою

“бути тим, що знаходиться посередині”):

“Пам’ятаєш, у мене колись були голуби,

так мої дівки просто замучили одного голуба –

заманулося їм вивчити його на поштового голуба:

то було прив’яжуть йому до ніжки квітку

якусь із городчика перед хатою,

а як відійдуть квіти,

то ложку, то виделку прив’яжуть,

а як і їх уже не ставало,

прив’яжуть гайку чи гвинтик,

які завжди валялися на подвір’ї

(хіба один раз лагодив свого мотоцикла!) –

та все пускали того голуба летіти

(Епіфанія: квітка – символ за ознакою

“бути тим, що найкрасивіше за все на світі”,

ложка чи виделка, гайка чи гвинтик –

символи за ознакою “бути тим, що мале”).

А голуб із таким листом саме стільки міг летіти,

аби тільки через яр

до стежки на протилежному боці міг долетіти,

а там на стежці завжди сідав.

Чи ти не бачив коли того голуба,

адже ти часто ходив саме тією стежкою за яром?”

“Ні, жодного разу не бачив, мабуть,

він устигав злетіти,

якось відв’язавши дзьобом

свого кожного разу нового листа,

до того часу,

коли я з’являвся на стежці,

хоча інколи мені й кидалися у вічі

то квітка якась із городчика,

то ложка чи виделка,

то гайка чи гвинтик,

але ж я жодного разу не пов’язував

ці знахідки із вашим двором,

із вашими голубами,

із городчиком коло вашої хати,

із вашим вічно ремонтованим мотоциклом”.

“Це тривало того літа,

коли моя менша стала дівкою,

і щойно звернула на тебе увагу

та й думала вже тільки про тебе,

про тебе,

як ти проходиш стежкою за яром”.

Pigeon Post

by Vasyl Holoborodko

I ran into an old village neighbor

who told me about his pigeons

(he empathized with his pigeons).

(Epiphany:

a pigeon, by definition, is

“something which is in the middle”).

“Remember, I used to have a pigeonry,

and my girls wouldn’t let one of the pigeons alone –

they got it into their heads

to teach it homing.

To its leg, they would tie a flower

from the garden by the house,

and when the flowers wilted,

a spoon or a fork;

when they ran out of spoons or forks,

they would tie a nut or a screw

that were always scattered about in the yard

(my motor bike always needed repair!) -

and they would let the pigeon fly.

(Epiphany:

a flower, by definition,

is something “which is the most beautiful thing in the world”;

a spoon or a fork,

a nut or a screw is “something small”).

But the pigeon could not fly far with such a letter:

just over the valley

to the path on the opposite side,

and there on the path it would always sit down.

Did you, perchance, see that pigeon -

you often walked that path beyond the valley?”

“No, not once. Maybe

it managed to fly away,

having somehow undone

every new letter with its beak

before I appeared on the path –

although sometimes

a garden flower,

a spoon or a fork,

a screw or a nut

would catch my eye,

but not once did I connect these

to your orchard,

your pigeons,

your motor bike in eternal need of repair.”

“It all happened in the summer

when my younger girl came of age

and fancied you at once –

she would only think

of you,

of your walking the path beyond the valley.”

translated from Ukrainian by Svetlana Lavochkina
more>>

 

little white powders that don’t fill
the urns they were poured into

Two poems by the Swedish poet Håkan Sandell, translated by Bill Coyle

Till en väninna på resa i Thailand

by Håkan Sandell

Snart, när din fot på nytt rör europeisk jord

och det fem veckors eländighet sedan du for,
så går det underjordjskt genom vår union
elektriska stötar helt upp till förvisningens Oslo,
där jord och hjärtan skakar till för eruptionen
som bryter upp skorpan och smälter likt blod
allt motstånd mot de ringvis spridda blommor
som höjer sig från marken upp kring fågelbon
fruktträden väntande hållit tomma av trohet,
trofast som bara det gamla hopplösa Europa.
Om kvällarna bärs svart, speglarna fått sorgflor
i sovrummen och folket här tycks grovare.
Sedan du for ligger de sjuka obotbara,
de unga kriminella går än mer oförsonliga,
poeterna vänt ryggen åt sin inspiration
och hänger sig åt det tillbakahållet oinfriade.
Men säg mig du, fann du själens djupa ro
där under vattenblåa skyars guldtillrande sol
med händer sammanfällda i en öppen lotus,
förtonade jaget i en högre dimension
i ett land som hyllar koncentration och jämnmod,
eller mottog du droppande från världens klo
vilt blod längs kinderna på unga män, från kvinnors
försålda attraktioner, från tupp och orm,
det blod som brinner genom alltings illusion?
Fast kanske du i famnen på ditt resesällskap
har sluppit välja, bronsgyllene och oljeglänsande
med bara navelns insida snövit i din solbränna,
med svala drycker framburna och läskande
tills vi där hemma tycks dig alltmer främmande,
så overkliga som vaga rörelser på risfälten?
Du ska ivartfall veta att också han är älskad,
jag säger det så du kan veta med bestämdhet
att jag är en totalt förlorad människa.
Långt framför Buddhas lugn väljer jag korsfästelsen,
kärleken långt hellre än begärets utsläckelse,
förälskelsen i alla dess plågsamma förväntningar
helt upp från gravarnas resterande efterlämningar
av ungdomsvännerna—små vita pulver nedhällda
som inte fyller ut i urnorna. De fällde man
men än är vi här.

Åh du, snart återvänder du,

det samlas pilgrimer vid Santiago de Compostela
på knä, som jag för att du snart äntligen …
Jag väntar dig som langaren sin stora sändning
från drömlandet, från heroinets rena källa.
Det finns inget annat som kan frälsa mig
än en beröring, att landningshjulen fälls ner,
sen landningsstället, och så dina lätta steg
på Schönefeld eller Charles de Gaulle, kanhända
att allt som verkade slut kan börja om igen,
att kontinenten går att rädda och jag med den;
istället för att sakta tyna bort, förgängelsen
få vända om i upprinnelsens omloppskrets
så än en gång hemliga flöden kommer vällande
inunder bark och tunn blek hud och fjäderdräkt.
Går inte det, så om det bara kan fortsätta
som förr, med samma hänsynslösa längtan
som aldrig kom till rätta, fram genom åraräckor
av skapande och kärlek och av självödeläggelse.
Europa är i dina händer, vänd hemåt.

To a Female Friend Traveling in Thailand

by Håkan Sandell

Soon, when your foot treads European soil once more,

and this five weeks since your departure, weeks of sheer torture,
then subterranean electric shocks will go
throughout our Union, on up to my exile’s Oslo,
where heart and soil will shake with a volcanic explosion
that breaks the crust and melts like blood all that opposes
the scattered flowers that resurrect themselves and grow
up suddenly among the bird’s nests, fruit trees holding
their branches empty from sheer faithfulness, devoted
as no place can be save our hopeless old Europa.
Evenings we put on black, mirrors wear veils of mourning
in bedrooms, and the people here seem gauche and gross.
Since you’ve been gone, the sick have lain past hope of cure
the juvenile delinquents go more antisocial,
and, backs turned on their inspiration, most of the poets
incline to striking noncommittal, modest poses.
But tell me, did you find the deep peace of the soul
there beneath aqua skies the sun had edged with gold
with your hands clasped together in an open lotus,
did your “I” wink out there in that country that extols
the qualities of concentration and composure,
or did you take from the world’s dripping claw the flow
of wild blood down the cheeks of young men, from the sold-off
attractions of the women, from game cocks and cobras,
that blood that burns through the illusory world we know?
Or maybe, in the arms of the one you’re travelling with,
you’ve put off choosing either, gold-bronze, oiled up, glistening,
with just the inside of your navel showing snow-white still,
and chilled, refreshing drinks borne out to you, until
those of us here at home seem less and less familiar,
unreal as movements in those rice fields in the distance.
In any case, know that he, too, is loved. And this
I say by way of vindicating your suspicion
that I am an entirely lost individual.
Rather than Buddha’s calm, I choose the Crucifixion,
choose love, its fires, rather than desire extinguished,
falling in love, with all its painful probabilities
all the way up from graves’ remaining residuum
of friends from youth, little white powders that don’t fill
the urns they were poured into. They were killed,
but we’re here still.

 

When you return, as soon you will,

oh then at Santiago de Compostela, pilgrims
will gather, on their knees, like me, because you are immanent….
I await you like the dealer waits for his big shipment
of “snow” from dreamland, from the drug’s pure spring. Listen,
a touch is the one thing that can deliver me,
the landing gear being lowered, then the landing strip,
you disembarking, then the soft click of your flip flops
through Schönefeld or Charles de Gaule, and my one wish is
that everything might start again from the beginning,
the continent be salvageable and I with it;
decay, instead of disappearing bit by bit,
reverse and circle back into its genesis,
so that again there comes the swell of hidden rivers
beneath tree bark and feathers and the thin, pale skin.
And if that fails, well, then, if things could just continue
the way they were before, go on with the same pitiless
longing that through ranged years of creativity,
love, self-destruction, neither failed nor found fulfillment.
Europe is in your hands, come home, grant my petition.

translated from Swedish by Bill Coyle
more>>

Sophögen

by Håkan Sandell

När du berättar för mig om åren i Alaska,

om tiden hos en indianstam som du hade,

så känner jag ett spår av den gamla entusiasmen

inför världens ursprung och begynnelse.

Man hade “allt” vad tänkas kan av senaste

modellen platteve och hushållsapparater.

Men när det kom till sanitet, gick hela stammen

med sitt tarv till kökkenmöddingen mitt ibland

byns ringanlagda hus; man stack rumpan fram

mot sopbergets runda brant. Det gick väl an

om höst och vår men om vintrarna så stank

en arktisk köld i skinnet, och somrarna de stank

på ljusa kvällar som lockat all traktens population

azurblå och grönt metallfärgade flugor

till ljuset av din mjukt utputande vita lampa.

Förlåt mig, kära, det är bara det att jag ser

det framför mig, din röda mun och naglarna

som elva färgpunkter i ljushavets abstraktion.

I motljus, sophögen glittrande av flaskglas,

med utstickande ben som inte klarats losslitas

av hundarna, likt harnesk-hornen på en drake

som slumrat under de avverkade skogarna.

Den skälver, suckar till av utandning och afton.

En orm, en varelse, som drömmer halvvaken,

de gröna ögonen av flaskbottnarnas glas

och kropp av plast och bildelar och djurkadaver.

Här strandar laxskörden, och kanske musselskal,

om inte bara kyckling nuggets från guldgruvan

av det allenarådande systemets globala

koncernföretag, här som de sista indianerna

såg kabelteve och drack öl, men vad vet jag.

Bara sophögen har jag egen erfaring av,

och inte av kanoter längs med Stilla Havet

som uppdragna har fyllts av sommardagens

knappt märkbart avtagande ljus som kvällsglittrar.

Den upptornade sophögen i det platta landskapet,

som rundas, välvs, längs med ett kupat kustavsnitt.

Det tycks mig spännas ut, med meredianerna

från pol till antipod; på toppen av världen

från vit kalott till mörkblå kust, under luftig sfär.

Ditt skimrande klot, Världsherre, nu lyser jorden

och sophögen, hör hur den vinliknande jäser

i härlighet, ett välstånd med kurs mot himlaporten.

Den glänser: skrot, metall, och ben med muskelvävnad

av mikrochipsens ådernät längs kretsplattor.

Vår världs rika sopor, Herre, här till din ära.

Med kärnans industriskrot och mjukdelarna över,

organiskt komposterade med rök och utdunstning

från sophögen som välver sig likt globen kröker

längs med ett rundat Stilla Havets kant och tunga.

De skuggningar som böljar över bergssluttningar

i eftermiddagssol passerar havet och högen

med färg- och formväxlingar som om lovsjungna.

En sophög i en ödemark, som skimrar än

av barrskogs fosforsgröna tak och havets chromblå,

en trakt där skymningsljuset förfinat nerslungats

med ängelns fall till skarpt markerad avstjälpning.

Ett Sion av förruttnelse och av myllrande liv,

en brokig mångfald men tilldömd sitt förtvinande.

En plats där man ser hela himlen, kant till kant,

friskt kylig, och vidsträckt uppfattar var diamantslipad

detalj av klotets dygn som skyndar vidare.

Vad kan jag kalla dig, dystra hög, som tindrar när

en stråle faller där du framvisar dig så nersölad

som här i frän odör, med vår bestämmelse förfelad.

Du drömmer förgäves om kokongens frigörelse,

för vilket högre syfte och mening fortlevande,

med bara spasmerna i bestånd av uppståndelsen

i innandömets jäsning, och endast seende

med dessa insektsvärmarnas facettögon

på mygg och spyflugor i molnform, cirklande

omkring dig i solnedgång som varar hela dygnet.

Snart midsommar, högst upp på blå meredianer

vill även så en tarvlig sophög bli välsignad.

Från lägsta nivå sträcker den sig uppåt, Herre,

till sista andetag lovprisande Din skapelse.

The Trash Pile

by Håkan Sandell

When you tell stories from the years spent in Alaska,

about that sojourn with an Indian tribe you had,

I feel a fraction of my old enthusiasm

for the aboriginal and primeval coming back.

It seems that they had everything a man could ask for:

the most advanced appliances, the latest flat screens.

but as for sanitation…The whole tribe would track

out to the midden situated out in back,

the houses round it in a ring, and stick their asses

out at the pile’s round slope; it wasn’t all that bad

in fall and spring, but the cold stung you like small daggers

in winter and in summer the stench made you gag,

on bright nights that lured the whole local population

of beryl-blue and beer-bottle-glass green metallic

flies to the light of your softly bulbous white lamp.

Forgive me, love, it’s just that I can actually see it

before me, your red lips and nails eleven fast points

of color in that oceanic light’s abstraction.

Backlit, the trash heap glittering with its bottle glass,

with bones the dogs as yet can’t wrench loose sticking out

as if they were the armored horns of a great dragon

that has been slumbering beneath the logged-out forests.

It sighs with exhalations and evening, spasms passing

through it. A wyrm, a tragic creature dreaming half

awake, its green eyes made of bottle-bottoms’ glass,

its body of plastic, car parts, animal cadavers.

The salmon harvest strands here, and mussel shells, perhaps,

if not just chicken nuggets from a gold mine run

by our all-powerful, global conglomerate or one

of its subsidiaries—as here the last Indians

watched cable and drank beer. Though when it comes to that,

all I have actual experience of is the trash pile,

not the canoes by the Pacific Ocean, dragged

up at day’s end and filled with summer daylight practically

undiminished when as evening light it gleams.

The trash pile towers over the surrounding flatlands

following a curved stretch of coastline, and it seems

to me to stretch along with the meridians

from Pole to antipode, at the world’s top from white

calotte to dark blue coast, under an airy sphere.

Your shimmering orb, Lord of this world: Now the earth shines,

and the trash pile, listen how it ferments like wine,

in glory, welfare bound for the celestial port.

It shines: scrap, metal, and bones with muscle fibers

of microchips’ spider veins along the circuit boards.

Our world’s luxurious trash, Lord, to your honor here:

the core industrial waste, soft parts on the outside,

organically composted, smoke and vapors hung

above the trash pile, arching like the planet curves

along the bends of the Pacific’s edge and tongue.

The shadings billowing across the mountain slopes

in late light pass the ocean and the pile, shifting

form and color as if their praises were being sung.

A trash heap in a wasteland, shimmering still

with the pine forests’ phosphor green and sea’s chrome blue,

a tract where evening light is delicately flung

down with the angel to this demarcated dump.

A Zion both of swarming life and of decay,

a motley multiplicity doomed to waste away.

A place where you can see the whole sky at one time,

briskly chill, and widely eye each diamond cut

detail of the globe’s day that hurries on its way.

What can I call you, dismal pile, who sparkle when

a ray of light falls where you show yourself as soiled

as here, in this stench, all our expectations spoiled.

You dream in vain of the cocoon’s emancipation,

for what higher purpose and meaning continuing to live,

with only spasms standing in for the resurrection

deep in the interior’s seething fermentation,

and seeing only with swarms of compound insect eyes

mosquitos and bluebottles in cloud formation circling

around you in a dusk that lasts the whole night through.

Midsummer soon and far up in the blue meridians

A sordid trash pile craves a benediction, too.

Up from the lowest level it perpetually stretches,

Lord, and it lauds unto its last breath your creation.

translated from Swedish by Bill Coyle
more>>